Kesokleptomanen slår till igen.

Jag och Em har nog en släng av kesonarkomani. Dessa burkar diskas och staplas i varandra innan de läggs i papperspåsen som ska till insamlingen. Den där påsen är en guldgruva med leksaker för Dallas. Äggkartonger, konservburkar (!), krossade tomater-kartonger, plastflaskor och diverse annat ligger spridda i lägenheten. Han har lärt sig att plocka ur påsen, nu ska vi bara lära han att lägga tillbaka det.

Kesoburkarna är uppenbarligen hans favorit.

Jo, han började byta tänder för ett tag sen. Så det tuggas hejvilt på saker nu.

2011-02-26 @ 18:30:00 Permalink Hunderbart Kommentarer (4) Trackbacks ()

Dallas 16 veckor.

Dallas 16 veckor.

Detta foto är revolutionerande. Jag är ensam hemma. ENSAM! Det betyder att det inte står någon och trilskas med Dallas för att få honom att stå still. Han står, helt själv, alldeles stilla eftersom han fått kommandot "stå" som han lärde sig i veckan. Det enda han bryr sig om just nu är Frolic-godisen som ligger på soffhörnet. Ett varsågod senare och Frolicen är borta!

2011-02-26 @ 13:52:46 Permalink Växtvärk! Kommentarer (2) Trackbacks ()

Probably the best recovery in the world.

Den observante har noterat att det inte kom någon veckobild på Dallas i fredags (för en vecka sen alltså). Jodå, han bor fortfarande här, växer så det knakar och snärjer mitt hjärta allt mer för var dag. Jag skyller rakt av på latmasken (och på plugget). Idag kommer det inte heller någon bild. Jag har suttit utslagen i soffan efter ett monsterpass på gymmet och samtidigt försökt lära mig vilka droger som ger vilka kroppsliga symptom. Praktiskt alltså. Jag tog en öl, men visade, efter noggrann undersökning av Em, inga fysiska tecken på påverkan. De psykiska lämnar vi därhän.


Jag tänker sträcka mig så långt att jag lovar er en bild imorgon.
2011-02-25 @ 22:55:17 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

När det nya naglar sig fast.

Dallas och Em ska sova hos Em's föräldrar i natt. Utan mig. Det slog mig när jag var på väg hem från skolan i eftermiddags - ack så ont det gjorde! Visst har dom gjort det förut, men det var ju flera veckor sen. Sen dess har jag lämnat honom på morgonen (ja, i sällskap såklart) och mött honom studsande i dörren när jag kommit hem igen. Men inte idag.

Jag trodde inte att han skulle lyckas snärja mig så hårt. Jag saknar ju det lilla envisa, innekissande, snabbväxande monstret - trots att han misstar mig för en tuggleksak. Är det detta som är ovillkorlig kärlek? Att älska alla sidor?


Småbarnsmor avec amour.
2011-02-16 @ 17:00:56 Permalink Hunderbart Kommentarer (0) Trackbacks ()

Framtidsförväntningar.

Vinter, sol och gnistrande snö i all ära - Jag skulle ändå inte säga nej till sommar och ledighet med sol och värme.

Mattias fötter, Finland Juli -09.

2011-02-15 @ 07:38:50 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

1, 2, 3, testing, testing.

Ny header testbild, i väntan på nästa program bild.
2011-02-14 @ 12:11:00 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Dallas 14 veckor.

Dallas 14 veckor.

2011-02-14 @ 10:40:07 Permalink Växtvärk! Kommentarer (2) Trackbacks ()

Caught in the web.

Okej, träd fram! Vem vare? Vem vare som kladda?
Dagens klottrare tar det ett steg längre. Inte ens på nätet är man förskonad från skadegörelse, förstörelse eller deras ständiga tyrrani. Är det nu jag ska börja oja mig över hur lång tid jag satt med det där ihopklippet av bilder? Hm. Jag gjorde ju faktiskt det, jag har aldrig påstått att jag är grafiker.

Är det kanske någon som försöker säga mig någonting? Jag kan inte förstå vad det skulle vara...
...du borde använda dina glasögon oftare?
I vilket fall så är jag dig på spåren... och det är inget jag säger bara för att skrämmas. Lovar.
2011-02-10 @ 19:06:41 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Att upptäcka världen.


 

2011-02-07 @ 06:45:53 Permalink Hunderbart Kommentarer (3) Trackbacks ()

Dallas 13 veckor.

Dallas 13 veckor.

2011-02-06 @ 21:37:00 Permalink Växtvärk! Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dygnet då jag lurade döden.

Vinterkräksjukan.
Det är ingenting jag önskar min värsta fiende. Eller så är det just det jag gör. I ungefär exakt 24 timmar trodde jag att jag skulle dö. Två gånger ringde jag sjukvårdsrådgivningen, men la på snabbt  båda gångerna när jag skulle få köa i 13 minuter. "Då är jag redan död" tänkte jag.

Jag funderade på om det var läge att ringa 112. När jag tänkte på vilket meningsutbyte som skulle äga rum efter att de svarat "Ettetttvå vad har inträffat?" så tänkte jag att det kanske inte heller var så lägligt. Istället ringde jag mamma och panikgrät. Sen kräktes jag.

Därefter hade jag en envägskommunikation med sjukvårdsrådgivningen på nätet då en insikt kom till mig:



Em blev sjuk samma dygn. Denna text bevisar att det är jag som är barnet i vår familj, och han är den vuxne.


Jag hoppades att jag skulle få använda döden som ursäkt för att slippa läsa 6 kapitels läxa tills på måndag. Men nu får jag hitta på nåt annat.
2011-02-05 @ 14:06:22 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0