Om lägenhetsrenoveringen, fast egentligen om allting annat.
Årsskiftet i bilder.
Nytt år, nya möjligheter. Hoppas ni haft en fin helg allihop! Det har jag haft, stora saker har hänt. Saker som eventuellt kommer påverka er sysselsättning... Det har varit en del torka här på sistone, och istället för att lägga ner helt och hållet tänkte jag göra en liten omställning. Mer bilder! Bara bilder! Bilder är ju ändå det som gör det roligt att läsa... Eller vad säger ni? Vi gör ett försök:
Julafton i den nya och givna julklänningen.
Brandsläckare - Tidernas bästa julklapp, från storasyster.
Chaffis på juldagen...
...åt Bill & Bull.
Nyårsafton. Lugnt och skönt ;]
Men störst av allt är att min och Em's familj om två nu har utökats med en Dallas.
På väg hem siktar grabbarna in sig på Biltema medan jag gör mitt på IKEA.
Ett IKEA-besök som förövrigt borde dokumenteras som det hittills billigaste besöket!
För första gången sen jag flyttade hemifrån (2006) har en julgran kommit in över min tröskel. Inte nog med detta. Dessutom är det första gången i hela mitt liv som jag köper en riktig, livs levande (barrande), julgran! Detta är stort mina vänner, och därför är det inte så konstigt att jag blir lite exalterad när jag ger mig ut att hitta vår gran.
När man blir exalterad händer det ofta att man tar i i överkant:
Hehe.
Men med våra topphemliga knep så lyckas vi storleksanpassa granen för vårt hem:
I helgen, i Stockholm, bodde vi längs den här gatan. Jag tror att grunden till kriget ligger i en brist, likt de flesta andra krig. I detta fall bristen på parkeringsplatser. Men här tycker jag de har löst det på ett rätt bra sätt. "Varje dag mellan kl 7-11 är det fred. Då får INGEN parkera här. Fast det gäller bara från skylten och femton meter bakåt."
Femton meter längre bort finns en frizon för de som skadats i kriget.
Ni vet hur datorer kan vara opedagogiska ibland. Man försöker göra något på datorn, installera något eller liknande, det plingar till och följande felmeddelande går att läsa i en liten tändsticksaskstor ruta "Programmet kunde inte installeras" eller "Kunde inte utföra åtgärden". Och där står man, helt oförstående över vad som gått fel.
Tills nu. Den nya pedagogiska eran är här:
Felmeddelandet har kompletteras med en förklaring till varför den inte går att slutföra. Mer eller mindre möjlig att förstå, men förklaringen finns där!
Datorn blev tyvärr inte särskilt mycket snabbare av åtgärden. Om den inte kvicknar till av sig själv snart så får den vara HUR hjälpsam den vill, för då kommer jag slänga ut den och byta upp den till en snabbare, piggare, förmodligen snyggare och i allra högsta grad en dyrare dator - likt en storkonsument borttappad i elektronikens oändliga värld à la 2010.
Igår lyckades jag återigen med den otroliga bedriften att inte sätta igång brandlarmet, vilket annars ofta inträffar när jag opererar med/vid/i närheten av ugnen. Det var pepparkaksbak på högsta nivå, med en alldeles hemmagjord Skogaholmsdeg (eftersom alla ingredienser gick att utläsa på ren svenska och faktiskt fanns i skafferiet så är den i stort sett hemmagjord).
Kristyr som blir över när man spritsar pepparkakor får man äta upp på valfritt sätt.
Den blivande modelfotografen och min kakbakare in arms, Kitkat! Utan dig hade nog huset brunnit ner, jag hade blivit hemlös och högst troligast missat julkalendern i morse. Vad skulle jag göra utan dig?
Lördagens underhållning innehöll halvnakna (vältränade) karlar som slogs likt alfahannar i en bur. Det är vad jag kallar underhållning! Detta var tredje gången Battle of Botnia gick av stapeln i Umeå. Ett blödande okben, ett knä ur led, ett par droppar (liter?) näsblod, en hel massa ömmande revben och en peppad publik på efterfest på TC. I år bestämde vi oss för att boka ett bord och käka buffé. Det kändes väldigt märkligt att sitta och äta närmast ringen, granne med kamerakillen och röda mattan i ryggen. Jag tror det krävs en särskild läggning för att känna sig bekväm i den situationen. Men en massa shyssta bilder fick jag: känsliga läsare varnas
Publik, kameramän, deltagare, domare, ljus- och ljudtekniker. Alla deltog till ytterligare en fantastisk gala. Men jag skulle även vilja sända en tanke till the cable guy, och tacka för att jag fick med hans bakhuvud på 99% av mina kort.
Utan honom skulle galan aldrig kunna sändas på TV4 sport den 10 december kl:21.45. Och då skulle Sverige aldrig få se mig försöka gömma mig bakom bordsgrannen med munnen full av coleslaw.
Magnus Betnér i all ära i onsdags. För all del. Jag skrattade tills jag inte hade någon röst kvar, om det har något med förkylningen att göra är fritt för tolkning. Betnér är sådär fantastiskt ärligt samhällskritisk. På pricken, nästan lite väl nära pricken faktiskt.
Trots ondsagens fulländade afton är en av mina absoluta favoritkomiker Johan Rheborg. Jo, jag är medveten om att Betnér fått årets komikerpris 2010 (och 2005, första komiker att få två pris). Men i min tabell, där jag är ensam domare, kommer Rheborg inneha en tryggad förstaplats med sina skådespelarinsatser som bland annat:
Ensamseglaren (Spermaharen 2002):
Och Kenny Starfighter såklart! ( TV 1997, Film 2009):
Betnér, den dagen du tar till en hårtork kommer du klättra.
Ikväll är vi några som ska gå och lyssna på några kloka ord. Kanske skratta lite och kanske få lite ont i magen. Dagen och Magnus till ära hade jag faktiskt tänkt duscha. Men jag struntar i det, lagar potatisbullar till middag och väntar på julkalendern istället...
... jag har ju Em och han säger att han älskar mig för den jag är. Då borde det räknas när jag är oduschad också.
Igår var jag och Em och hälsade på M&M. De har fått tillökning! En liten M! Vill man (och i detta fall är det nästan högst lämpligt, eftersom M pratar finlandssvenska) så kan man kalla dom Muminfamiljen.
Muminpappan bjöd gästerna på Muminglögg.
Och Muminmamman hade bakat Snusmumrikspepparkakor.
Hattifnattarna var väldigt glada och nöjda. Sen blev det dags att åka hemåt innan Morran kom och tog död på allting i sin väg (eller vad hon nu gör). Sömnen infann sig och lugnet lade sig återigen över Mumindalen.
(PS: Länge leve Tove Jansson) (PS2: Texten skall läsas på finlandssvenska för att ge den rätta känslan)
1.Vad har fungerat bra i ditt mentala träningsprogram?
Hur ska du göra för att fortsätta med det?
2.Är det något som inte har fungerat eller har fungerat mindre bra?
Hur tänker du kring detta?
Är det något som behöver förändras?
Har du nya mål?
3.Hur tänker du utveckla/träna/tänka/förändra för att programmet ska vara ett stöd i din mentala träning i framtiden?
I helgen har vi varit på inflyttningsfest i Lycksele. Och som den oerfarne fotografen jag är så glömde jag såklart kameran hemma. Annars hade ni kunnat få se bilder på när jag och Em dansar styrdans på Hotell Lappland.
Men istället bjuder jag på det första adventsljuset och hemgjorda köttbullar.
Jag är pinsamt dålig på höger och vänster. Det spelar ingen roll hur mycket jag övar (och det gör jag faktiskt) för det blir inte bättre.
Det skulle kunna gå väldigt dåligt i trafiken, men det gör det inte (utom när jag ska vara vägvisare). För att ta högerregeln som exempel: Jag vet att jag ska ge företräde åt de bilister som kommer från DET hållet, men jag vet inte att DET håller är just höger.
Em hjälper mig ibland. Han brukar, helt apropå, säga höger eller vänster. Och då ska jag räcka upp den handen. Och jag får inte tveka. Det brukar gå sådär.
Jag brukar öva själv också: Varje gång jag går på Ica Maxi och ska kvittera ut en scanner så står det ju i den där lilla datorn "Ta din scanner från sektion höger/vänster". Innan den börjar blinka brukar jag vända huvudet åt det håll som den lilla datorn säger åt mig. Och då står jag där som ett annat pucko och tittar åt fel håll när min scanner börjar blinka.
Så det där med att vänsterprassla, det tror jag faktiskt inte att jag skulle klara av om jag så än försökte.
Ni vet hur människor har en tendens att skylla ifrån sig, att inte stå för sina misstag och gärna påpeka andras fel och brister? Det är rätt bekvämt eller hur?
Något som stör mig alldeles ofantligt är särskilt politiker eller andra ansvariga som begår misstag och sen vägrar erkänna, eller ens säga "nä, det där var inte så bra". Istället "står de på sig," pratar runt sina misstag och visar inte en skymt av en vilja att förbättra sig. Skrämmande. Jag menar, vem vet hur långt det kan gå?
En frisk fläkt av samhällskritik såhär på morgonkvisten :]
Em har åkt bort över helgen. Det är rätt skönt att vara ensam hemma :] 60 kvadrat helt för sig själv :D
Efter att ha gjort lite mer julgodis och gluttat internet, serier och svt dokumentärer så är jag så himla uttråkad att det kanske börjar bli dags att ta tag i plugget ändå.
När jag tittar dokumentärer på svt för att fördriva tiden, DÅ är det tydligt att jag egentligen borde plugga :P
Något litet, något sött. Något juligt, något rött.
Innan jag har hunnit tänka tanken helt ut så andas etern ett motstånd mot att jag ska sluta blogga. Läskigt ;]
Mor kom på besök ikväll vilket resulterade i ett kärt återseende (mjo, men inte bara mellan oss). Emo flyttade från dom till oss när Zingo dog. Precis som alla andra snyfthistorier om djur som sörjer så var han inte riktigt sig själv efter det. Miljöbytet verkar göra susen på honom.
Det kunder inte bli lägligare med mammabesök för vi hade precis bakat lussebullar! (Jag har kommit på snilleblixten att baka och trixa nu så att man kan njuta sen). Tips till alla andra! Våga vägra julstress! Alternativt skit i baket. Alltså inte i degen.
I år firas julen här hemma hos mig och Em så jag passade också på att fråga Mor om det fanns några speciella önskemål på julgodis.
"Något nyttigt" blev svaret -_- Antiklimax av rang!
Vilket synd att jag redan hade gjort de nödvändiga inköpen då.
