strollan

Em hälsar på sina päron så jag fick gå och lägga mig själv igår. Det är kanske inte alltid så tvär-roligt. Men jag hittade en mängd faktorer som gör hela situationen rent av lyxig:

√ Jag sover med båda kuddarna trots att jag alltid säger till Em att hans är oskön.
√ Jag sover mitt i sängen.
√ Jag behöver inte bråka om täcket.
√ Jag strosar runt i bara pyjamas...
√ ... fortfarande oduschad!
√ Jag äter frukost när jag vill, och det är inte än.
√ Jag gör ingenting.
√ Jag rår om bara mig själv, och katten.

Med detta i tankarna somnade jag med ett leende på läpparna. Men innan jag svävade iväg i John's förtrollade värld sa den där lilla rösten att jag egentligen bara håller på att lura mig själv. För jag avskyr att sova utan Em och jag vet innerst inne att den riktiga lyxen är att ha någon att gå och lägga sig med, någons närvaro som tvingar en att ta ansvar och strukturera sin vardag. Att det finns någon som jag vet skänker mig en tanke eller två, när som helst och var som helst. Det är den lyxen som gör att jag aldrig känner mig riktigt ensam - även om denna någon skulle befinna sig på andra sidan jordklotet.