strollan

Vi pratar inte om finalen i söndags. Okej?

Bloggen har ju onekligen blivit lite nischad sen Dallas blev en del av familjen. Kanske lite tråkigt för vissa läsare. Men kommer ni ihåg det här? Vi har spelat innebandymatcher i princip varje helg hela vintern, men det är ju inte heller så roligt att bara läsa om våra vinster. Höhö.

Det slutade i alla fall med att vi kom till semifinal i vår division. Det trodde man nog inte med tanke på vilka diskussioner som går att höra efter varje match. Detta är ett axplock från semifinalen igår:


O - Jag kan inte spela innebandy. Men jag kan springa, och motståndaren tror aldrig att man ska springa rakt mot dom, så om jag gör det så blir dom överraskade och då händer det ibland att jag får bollen!


J - Jag kan inte passa. Och då menar jag inte att jag inte vill. Jag kan boktavligt talat inte passa.

Jag mot målvakten. Försvaret kommer stormandes efter mig. Skott! Målvakten räddar. RETUR!! En studsboll. Jag smackar till och den sitter i KRYSSET!

Som erfaren back och försvarare har jag aldrig haft lyckan att göra mål. Att få njuta att publikens jubel, motståndarnas arga blickar eller känslan av sötma att målet gav oss 3 poäng i tabellen. Nä, men en massa assister har jag i alla fall gjort.

Ett (1) mål har jag gjort i min (trots allt mångåriga) karriär. Det var i Skol-SM i innebandy på högstadiet. Jag tror vi vann den matchen. Men det var inga poäng som förevigades i en tabell på internet, i seriespel. Då räknas det knappt.

Trots att detta seriespel bara är Korpen så finns en tabell att följa på internet. Där står det att vi gjorde 3 mål i tisdags. Ett av dom är gjorde jag. Att vi sen förlorade matchen med 8-3 hör inte hit ;] För nu kan jag spela med glädje i nio år till, i väntan på nästa mål.

(för outsiders är alltså banjo=innebandy)

Idag har jag examination i skattjakt!

^ ^

Wish me luck!

Mina ben = trötta.

Mina armar = har ännu inte fattat hur trötta de är.

Jag = zZzz.

Idag kör vi 3e CrossFit-passet. Egentligen är det ett pass varje dag, fast det är väl klart, man får göra som man vill. Vi kör två pass/vecka. Jag skulle inte klara särskilt många dagar i rad ännu, inte med den träningsvärk jag får (och fortfarande har sen i tisdags) efter ett pass.

Tänk att få ägna sig åt skattjakt under skoltid på en fredag.
I can do that!!

Nä. Jag har inte satt världsrekord den här gången heller. Förra terminen sprang jag coopern (3 km) på 14.30min. Nu bestämde jag mig för att slå den tiden. Hela sommarn har jag peppat för att slå den tiden. Men det har inte blivit tvärmycket träning. När väl stunden var inne i fredags fanns heller inte peppen. Dessutom hade vi världens höstmotvind.

12 sekunder!

Jag ville kräkas de sista två varven
De sista två varven var bara tjurskalle.

Äntligen! Eftersom vi flyttade dörren mellan köket och hallen för ett (bra) tag sen så har vår chins-stång blivit liggandes under nåt skåp och samlat damm. Där blir det inte många chins gjorda.

Tyvärr blev det inte tillräckligt många chins gjorda när den satt uppe heller.

Förra inlägget handlade om värmen och semestern. Dagens inlägg handlar om hur fasansfullt kallt det var att fara ut och springa i morse. Det blåste så kallt att mina öron trillade av och min hjärna frös till is.

Efter 18 dagars sommarförkylning (och ni vet alla hur envisa de förkylningarna är) var jag just ute och sprang vad jag skulle vilja kalla min dagliga runda. Efter att ha genomfört rundan med nästintill andnöd pga kvarvarande förkylning och buksmärtor pga ihållande håll kan jag konstatera att jag endast tappat 37 sekunder.

Känner peppen.
Slutsats: Motivation går att köpa för pengar.

Resultat: 3 km på 14.30.

Inte världsrekord, med jag är mycket nöjd.

Japp, denna vecka började jag dokumentera min träning. Fråga mig inte var inspirationen kom ifrån. Från Em och hans Beef-cake brother? Jo jag tror det. Jag är i varje fall imponerad över mig själv. Snart blir det armar, sen iväg till skolan och springa cooper-testet.

Wish me luck.

Igår före skolan tränade jag på IKSU, för en gångs skull. Jag tränade mage, stenhårt, för det var den enda delen av kroppen jag inte redan hade träningsvärk i efter vattenfysen dagen innan. Mage mage mage.

Sen kom jag att tänka på att jag borde träna min förmåga att ta slag i magen som träning till kickboxingen, för jag vet att jag är jättedålig på det. Jag ber A hjälpa mig att boxa mig i magen hårt och länge. Han siktade väldigt bra mot solarplexus så jag tappade all matlust och mådde illa resten av dagen, och kvällen. Självförvållat, javet.