En bildlös bekännelse.
Kommer ni ihåg det här?
Det var en sak som jag inte nämnde den gången; den lilla detaljen att jag var tvungen att lägga mig på ner med fötterna i högläge innan jag kunde återgå till livet utan att stupa medvetslös i golvet.
Det där var snart ett år sen. I tron att min blodskräck/skadeskräck hade försvunnit på egen hand gick jag ikväll på en föreläsning om våldsrelaterade skador. Det var personal från Södersjukhuset som hade tagit med sig sitt digitala fotoalbum och drog anektdoter och detaljerade beskrivningar till bilderna på skador från olika misshandelsfall.
Vid den tredje bildens beskrivning tappade jag syn och hörsel. Jag ville löpa ut ur salen men var mycket medveten om att jag inte hade kommit långt innan jag hade stupat. Så det var bara att vika sig dubbel, hålla för öronen, känna kallsvetten bryta fram och känseldomningarna sprida sig ända ner till fötterna.
Nu har jag erkänt för mig själv att jag har en fobi. Det känns ganska konstigt.
Framförallt synd på en i övrigt väldigt intressant föreläsning!
Det där var snart ett år sen. I tron att min blodskräck/skadeskräck hade försvunnit på egen hand gick jag ikväll på en föreläsning om våldsrelaterade skador. Det var personal från Södersjukhuset som hade tagit med sig sitt digitala fotoalbum och drog anektdoter och detaljerade beskrivningar till bilderna på skador från olika misshandelsfall.
Vid den tredje bildens beskrivning tappade jag syn och hörsel. Jag ville löpa ut ur salen men var mycket medveten om att jag inte hade kommit långt innan jag hade stupat. Så det var bara att vika sig dubbel, hålla för öronen, känna kallsvetten bryta fram och känseldomningarna sprida sig ända ner till fötterna.
Nu har jag erkänt för mig själv att jag har en fobi. Det känns ganska konstigt.
Framförallt synd på en i övrigt väldigt intressant föreläsning!
Kommentarer
Postat av: jenny
tack ska du ha
Postat av: Jennie
Men Sara, det bådar ju inte särskilt gott. Hur skall det gå när du måste ta hand om just misshandelsoffer då? Ganska ofta som polis kan jag tänka mig.. Hoppas att det går över, du får smygträna med blodiga filmer!
Kram
Postat av: Strollet
Sv Jennie: Jo, det är klart, men jag har redan kommit fram till att det nog inte kommer vara några problem. Jag kommer gå på adrenalin och viljan att hjälpa. Då finns det inte tid att fundera och fantisera över hur det känns och låter när någon krossar käken på en. Till skillnad från när man sitter i en hörsal = gott om tid för fantasi :P
Vilken reaktion man får när adrenalinet gått tillbaka, det är en helt annan sak :)
Trackback
