Dygnet då jag lurade döden.
Vinterkräksjukan.
Det är ingenting jag önskar min värsta fiende. Eller så är det just det jag gör. I ungefär exakt 24 timmar trodde jag att jag skulle dö. Två gånger ringde jag sjukvårdsrådgivningen, men la på snabbt båda gångerna när jag skulle få köa i 13 minuter. "Då är jag redan död" tänkte jag.
Jag funderade på om det var läge att ringa 112. När jag tänkte på vilket meningsutbyte som skulle äga rum efter att de svarat "Ettetttvå vad har inträffat?" så tänkte jag att det kanske inte heller var så lägligt. Istället ringde jag mamma och panikgrät. Sen kräktes jag.
Därefter hade jag en envägskommunikation med sjukvårdsrådgivningen på nätet då en insikt kom till mig:
Em blev sjuk samma dygn. Denna text bevisar att det är jag som är barnet i vår familj, och han är den vuxne.
Jag funderade på om det var läge att ringa 112. När jag tänkte på vilket meningsutbyte som skulle äga rum efter att de svarat "Ettetttvå vad har inträffat?" så tänkte jag att det kanske inte heller var så lägligt. Istället ringde jag mamma och panikgrät. Sen kräktes jag.
Därefter hade jag en envägskommunikation med sjukvårdsrådgivningen på nätet då en insikt kom till mig:
Em blev sjuk samma dygn. Denna text bevisar att det är jag som är barnet i vår familj, och han är den vuxne.
Jag hoppades att jag skulle få använda döden som ursäkt för att slippa läsa 6 kapitels läxa tills på måndag. Men nu får jag hitta på nåt annat.
Kommentarer
Postat av: julia
neee stackare! horde emanuel ocksa var sjuk, jag blev formodligen smittad samtidigt... inte kul! hoppas ni mar battre! krya pa dig :)
Trackback
