Emo utmanar.
Jag tycker det är ganska ambitiöst gjort av de som bäddar sängen på morgonen, varje morgon. Visst, det ser väldigt trevligt ut sen när man kommer hem. Men samtidigt kan jag tycka att man spar lite tid genom att låta bli, samtidigt som sängkläderna får vädra bort natten.
Nu är det dock så att vi också bäddar sängen varje morgon. Men det är av den enkla anledningen att vi ska slippa ha katthår i sängkläderna (som sedan kittlar en i näsan när man lägger sig). Mycket störande. Därför bäddade jag sängen idag också. Dock utan större framgång.
Någon annan tyckte annorlunda.
Female driver goes bananas!
Em gjorde nog ett seriöst intryck som till och med luktade i oljelocket ;D
Men han var för dyr med tanke på vilket skick bilen var i. Särskilt när inte bilen imponerade på något sätt alls.
Dessutom började det ryka ur öronen på min lilla inre mini-feminist när han blev förvånad över att jag tog emot nyckeln när det var dags att provköra:
"Jasså, ska DU köra?"
När kreativiteten får bestämma.
Här kommer ytterligare en ursäkt till att greppa bilnycklarna och tacka nej till glaset på lördagskvällen.
En lördag som alla andra.
Innan det hann jag titta förbi på sjukan där lillebror (till mammas stora förskräckelse) har tillbringat större delen av dagen.
Dessförinnan gjorde jag mitt bästa att tjäna in en årslön på hembakat bröd på skördemarknaden i Lövånger. Det gick sådär. Jag skyller på regnet.
Nu utmanar jag hösten och drar på mig klänning.
How do you do?
Den enes död...
På grund av min cykels bristande initiativtagande måste jag nu gå till skolan. Nyttigt för knät, för all del.
Paltkoman är ett faktum.
Paltkok.
Middag: Palt.
Måndag:
Lunch: Palt.
Middag: Palt.
Tisdag:
Lunch: Palt.
Middag: Macka. Phew.
Onsdag:
Lunch: Palt.
Middag: När nu får det vara nog! Köttfärssås & makaroner.
Strollan spottar salt på den svarta katten.
Men det gjorde jag inte, för om jag inte fått punka på nio år så vore det väldigt orimlig att jag skulle få det just här och nu.
Temporära permanentlösningar.
En gammal tavelhylla fick följa med upp. Utmärkt som kokboksstöd.
Allt som allt blev det inte så himla pjåkigt. Fast... Vi ska ju ändå göra om köket.
Så småningom.
Sanningen ligger på nanonivå.
Han upptäcker att alla kommuner är länkade, så han klickar på Umeå.
Då dyker alla statsdelar i Umeå upp, med statistik och antalet röster/parti. Nu upptäcker han att alla statsdelar är länkade.
Em utbrister: Om jag klickar på vår statsdel, då ser jag vilka som röstat på vilket parti! :D
Hjärngympa.
Eftersom jag dagligen släpar de här böckerna till och från skolan så kan jag snart sälja mitt gymkort. Inte så konstigt att poliser är vältränade (?). Studenterna i varje fall. Nu ska jag bara förflytta böckernas innehåll till min skalle.
Jag undrar hur det ska få plats när det knappt får plats i min bag.
(Vänligen notera att jag måste
ta en bag till skolan för
att få med mig allt)
Marknadsföring?
Varje gång de har gjort det har jag noterat att det är lite för mycket folk för att stå ensam på marknad. Det är ganska mycket folk om man är själv. Lagom om man är två. Perfekt om man är tre.
De kommer tillbaka.
Em's mama: Vi har lagt märke till att det kommer jättemycket kunder när du står här. Men när vi kommer tillbaka så försvinner dom!
Mostern: Och vi har två teorier. Antingen så har du en inbyggd kundmagnet, eller så är du bara långsam.
Bagarn slår larm om uppstigning.
Jag har även två nattugglor i lägenheten. Jag vet inte om jag blev road eller oroad över att dom inte vaknade när jag råkade baka igång brandlarmet. Jag skulle gärna själv sova som en stock just nu, men nu ska jag ner på stan till
Nä, jag ska inte ta med mig brödet. Idag är det Em's mammas grönsaker som ska krängas! Kom och köp vettja!
Strollan skallar kudden.
Mina armar = har ännu inte fattat hur trötta de är.
Jag = zZzz.
Strollan biffar sig genom skoldagen.
Än så länge tycker jag att det är grym träning.
Men innan träningspasset ska jag fara på dagens enda lektion: orientering!
I can do that!!
Modemåstet finns överallt.
Bättre sent än aldrig, är ett uttryck som passar väldigt bra här och nu. Igår, den 15e september, skördade jag vår första hemmaodlade tomat. Den var inte stor, inte ens i närheten av någon form av storlek.
För cirkus två veckor sen flyttade lådan in från balkongen till vårt vardagsrum. Fram till igår dignade grenarna av stenhårda gröna bollar på rad. Men tomaterna är inte bättre än oss människor. Så fort en började byta färg så skulle alla andra göra likadant. Vilken dag som helst har vi huset fullt av vända kappan efter vinden-tomater.
Bring it!
Inte bara för tvåbenta?
Katt med hundögon.
Husligheterna fortgår.
Såhär gott luktar det hemma hos oss just nu.
Om jag kunde skulle jag göra bilden till en länk som gör att datorn gasar (?) ut doften av nybakt surdegsbröd genom högtalarna.
En bildlös bekännelse.
Det där var snart ett år sen. I tron att min blodskräck/skadeskräck hade försvunnit på egen hand gick jag ikväll på en föreläsning om våldsrelaterade skador. Det var personal från Södersjukhuset som hade tagit med sig sitt digitala fotoalbum och drog anektdoter och detaljerade beskrivningar till bilderna på skador från olika misshandelsfall.
Vid den tredje bildens beskrivning tappade jag syn och hörsel. Jag ville löpa ut ur salen men var mycket medveten om att jag inte hade kommit långt innan jag hade stupat. Så det var bara att vika sig dubbel, hålla för öronen, känna kallsvetten bryta fram och känseldomningarna sprida sig ända ner till fötterna.
Nu har jag erkänt för mig själv att jag har en fobi. Det känns ganska konstigt.
Framförallt synd på en i övrigt väldigt intressant föreläsning!
Strollan visar upp sina hjärtebarn.
Fotat hösten 2004(?) med en analog systemkamera, framkallad på egen hand på fotolabb. Därefter scannad till datorn. Mycket jobb, men ack så stimulerande. Symboler för mina egna händers verk och en härlig tid i livet.
Bilderna har fått ramar, en del hänger redan uppe. Jag har problem med att hänga upp precis vad som helst på väggarna. Jag måste ha en personlig anknytning till allt för att trivas med det. Fast det är väl inte så himla konstigt.
De här bilderna är lite av mina "triumfkort", små stoltheter som alltid följer med och hängs upp inom mina fyra väggar. Bilder som skulle ge ett litet sår i hjärtat om de försvann eller gick sönder.
Blod, svett och tårar.
Och det är ingen dålig dunst.
Jag tycker att hennes strategi är urusel. Ogenomtänkt.
Hon gör det igen.
Reslutat: 14.18!!
Jag ville kräkas de sista två varven
De sista två varven var bara tjurskalle.
Hantverkarn' börjar drömma igen.
Hehe.
Men man ska ju börja nånstans.
Med ljus och lykta...
Strollan kommer ihåg sina pull-ups!
Tyvärr blev det inte tillräckligt många chins gjorda när den satt uppe heller.
Shit, så smart!
Foto 2004
Strollan njuter av baksmälleimmuniteten.
- Ett intro börjar spela i högtalarna. Dr. Alban ropar till ljudbåset: Number nine! Niiine!! Niioo. Nästa låt! Samtidigt som han visar nio fingrar över publikens huvuden. Det är nästan så att jag hör hur CD-spelaren letar efter track 9 på skivan. Jag kunde inte låta bli att kastas tillbaka till 90-talets alla roliga-timmen-framträdanden där klassens kille rappar något ohörbart medan hans kvinnliga poppismotsvarighet dansar tvåstegsdansen lite snett bakom. Han kändes ganska trött, stackars Alban.
Men jag tog mig igenom kvällen som var himla trevlig trots allt. Om inte annat så bjöd den på en hel del skratt. När jag kom hem hinkade jag vatten och mådde därför oförskämt bra när jag vaknade imorse. Så pass bra att jag bestämde mig för att baka bröd till frukost. Hur lyxigt är inte det?
Därefter satte jag sprätt på den nya surdegen jag haft puttrande i köksskåpet. En klok kvinna sa en gång att kreativiteten kommer igång i samband med hösten antågande. Det kan nog ligga nånting i det. Medan brödet nu gräddas bli det en promenad i den härliga höstsolen.
Peace.
